Ingen ank vinst i år heller, men skam den som ger sig , får bli nya lotter igen nästa år...

Denna måndag gick mest i "marsvinens tecken".Jag och äldsta dottern städade nästan alla burar vilken tar ett par timmar!

Våra "pensionärs tanter" som är fem till antalet, var i uteburen och två av kel gossarna i en annan bur. De såg ut att njuta . Var ett tag sedan sist de var ut.

På bilden kan ni beskåda ålder damen i sällskapet ,Valkyria, hon blir 5 år i september och är äldst av våra marsvin.(Vår 8 åriga dam Mimmi somnade in i våras.)

Ett marsvin flyttade till ny ägare och får det säkert jätte bra där.

Kroppsligt så hade jag huvudvärk hela dagen , inte migrän som tur vad men tillräckligt för man ska tycka det är störande.

På kvällen grillade vi lax och smaskade på jordgubbar.

Gäller att passa på med "gubbarna" snart är säsongen slut.

Visserligen fick jag aldrig någon hund, trots att det var högst upp på önske listan i många år.Men jag fick ha en massa andra djur och det var mer än de flesta av mina vänner fick. Mina föräldrar gick nog med på det mesta i djurväg men vid hunden tog det stopp. Den får du köpa när du blir vuxen och flyttat till egen bostad sa de om och om igen.Det gjorde jag också, men om henne skriver jag en annan dag.

Idag vill jag berätta om mitt första marsvin, Snoddas som introducerade mig i marsvinens värld!

Bilden har jag målat då jag  var runt 5-6 år.

Snoddas blev med tiden  en lagom rund herre som var enormt snäll och jag älskade honom så mycket. Han inköptes i en djuraffär , burarna som man kunde köpa tyckte mina föräldrar var för  små så min pappa snickrade en stor låda med lagom höga kanter. Över ett hörn satte han en skiva så att det blev ett tak som han kunde vara under.

Han bodde i mitt sovrum och vi låg ofta tillsammans i sängen och gosade.

På sommaren hade jag honom ofta med då jag var ute.

På den tiden så var det ju ingen lag på att marsvin skulle vara minst två och man ansåg väl generellt att två hanar skulle man inte ha ihop.

Brorsan fick så småningom ett marsvin han med och den lilla killen lyckades om o om igen med bedriften (trots sin ringa storlek) att komma över kanten till sin bur och över kanten till Snoddas bur.Så vi trotsade åsikten om två hanar ihop och det gick så bra. Snoddas blev som en pappa för lille Tussen.

När jag var barn hade vi en husvagn som  vi kuskade runt med några veckor på sommaren.Tror nog att min föräldrar från början hade funderat på att se om någon annan kunde ta hand om Snoddas då vi var iväg.

Men aldrig i livet sa jag, då stannar jag också hemma. Så Snoddas fick hänga med.Han fick besöka bla Öland och flera gånger var vi på Västkusten.

Gick så bra så tills han av trolig ålderdom blev dålig då vi var i Varberg eller var det Lysekil !?Det var  iallafall en planerad 2 veckors vistelse óch vi var där tillsammans med en annan familj.Efter drygt en veckas vistelse så blev min älskling  dålig och man såg att han nog inte hade långt kvar.

Försökte få honom att ta lite vatten osv men han somnade sedan in.Jag var ju näst intill otröstlig men tacksam  för att han var med där och inte "på hemma plan" med någon marsvins vakt.

Men detta ställde ju även till det på så vis att det var några dagar kvar på den tänkta semster vistelsen.Säkert diskuterade ju mina föräldrar hur man skulle gå till väga och förökte sedan få mig att god ta en begravning av min älskling på plats. Fanns ju en sådan fin skogs dunge längre bort...

Men jag blev tokig, hur i all världen skulle jag kunna hälsa på honom då?Näpp jag vek inte en tum, så mina snälla föräldrar insåg att i vilket fall så var nog semestern slut så vi fick packa ihop och bege oss hemåt.

Jag ville ha Snoddas som låg i en kartong eller liknande inne i bilen i mitt knä.Men den "fighten" gav jag mig i och han åkte i bagage utrymmet.

Kände säkert att jag fick vara tacksam för att vi iallfall åkte hem så han kunde få en riktig begravning, vilket han fick.