Med tanke på tjej snacks frågorna så kom jag att tänka på det där med kärlek vid första ögonkastet!

Ibland i livet kan man ju undra hur vissa saker slumpar sig eller att man kan känna så starkt för någon man bara hastigt sett/träffat.

Sina barn är det ju så för (att man älskar dem redan från början) men nu tänker  jag på när man är vuxen!

Första gången jag såg min sambo var för 13 år sedan då jag var med min vovve  till en brukshundsklubb. Det var ett helt gäng som tränade sök och jag skulle prova att vara med. Genast då jag såg honom så visste jag att det borde vara vi två.Så konstigt och knäppt, visste ju inte alls vad han var för "prick".Hur kan man känna och tänka så,undrade jag.

Jag var upptagen på mitt håll och jag tror han också var det. Vi pratade ju inte alls om det, pratade knappt alls med varann....

Då jag var upptagen och det hela var lite knäppt och jag förmodigen inte skulle "stöta" på honom mer så förträngde jag honom !

(Min vovve skadade nämligen en tass så jag var inte till den klubben på sök träning mer).

Ett år senare så var jag intresserad av att träna spår med vovven och sådana kurser hade vi inte på lokala klubben. Jag hörde mig för med grann kommuens brukshundsklubb och  fick jag svaret att det kanske skulle bli en spår kurs, men att de som var medlemmar "gick först". Så chansen för mig var väl näst intill obefintlig att komma med förstod jag. Även om jag blev medlem hade ju andra varit det längre...

Men jag fick anmäla mig och hunden,blev det åter bud eller så skulle de höra av sig. Jag hörde inte nåt alls så jag började en lydnads kurs på "vanliga klubben".

En kväll ringde telefonen och en kille sa att om jag ville gå så var jag välkommen. Blev lite ställd då jag börjat en kurs och tänkte tacka nej.

Men så var det ju spår jag helst ville träna så jag tackade ja. Hade ingen aning om vem jag pratade med....

När jag anlände så kom en annan kille jag träffade då jag var dit den ENDA gången och han sa att du känner ju igen han som har kursen.

Jasså sa jag.Såg ingen alls som verkade bekant men så var det HAN.

Vilken slump ?!

Jag hade ju efter lite funderande hoppat av den andra kursen och till denna och  det var egentligen en annan som skulle haft denna kurs men så kunde inte han och det blev R istället.....

Var på väg ur en  katastrofalt dålig relation,där den partnern inte ville att det skulle vara slut o var allt annat än trevlig...

R var nog nybliven singel, fast det visste jag ju inte just då...

Nu känndes det som pussel bitarna fallit på plats.

Efter två lektioner var det "vi".

Redan från början var det så rätt.

När jag konfronterade han jag delade lägenhet med och berättde som det var (tänkte faktiskt att han slår väl ihjäl mig men då är det väl så, står inte ut längre, hade försökt få han att flytta men inte lyckats) så ville han ju inte att det skulle vara slut, men flytttade iallfall och hoppades väl till en början att det skulle bli vi igen.

Men mitt nya liv, det som jag fick en känsla för redan ett år tidigare . Att det var han jag borde vara tillsammans med, var nu på riktigt.

Visst går det upp och ner i en relation men någon riktig kris eller så har vi inte haft.Däremot kan man ju bli tokig på honom ibland minst sagt!!

Jag hoppas dock att vi alltid kommer att vara tillsammans och känna att det är rätt.Men man kan ju aldrig veta hur framtiden blir.Däremot kan man ju vara inställd på att om en kris kommer kämpa och inte ge upp i första taget.

Eftersom jag tror på ett liv efter detta, att vi alla har varsin guide som försöker hjälpa oss, att vi ska lyssna till vårt inre osv så kan jag ibland undra hur jag kunde känna så starkt för honom efter ett kort möte. Att jag så stark kännde att det borde vara vi?! Sedan fattar man inte hur man kan tänka så?!

Har vi setts i ett tidigare liv eller  visste "min guide" att vi skulle passa bra ihop och försökte upplysa mig om det??

Eller var det rena  slumpen att jag hade sådana känslor och att jag efter tveksamhet tackade ja till kursen?! Att den som skulle ha kursen sedan inte kunde så det blev R som tog den? Eller fanns det några samarbetande "guider" som såg till att våra vägar korsades igen?? (kan nästan se framför mig hur de satt och planerade *skratt*)

Inget vet väl säkert svaret på en sådan fråga men ibland i livet känns det ju inte alltid som det är en tillfällighet att vissa saker sker.....

 

Annette

17 augusti 2007 12:48

Va roligt att läsa om hur det började för sig och bror min!! Jag håller med att ni är förutbestämda för varandra. Jag känner ju till R:s historia och ingen annan passar honom bättre än du!! Hoppas bara att han uppskattar dig tillräckligt. Hälsa Linnea och Lovisa från faster!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Underbart med våren, solen och värmen. Härlig årstid! Ledig några dagar och då blir det att ägna endel tid åt trädgården. Lite längre fram blir det mer att rikta in sig på vår altan som började byggas förra året men ska göras klart (saknar "st...

Var till min dr förra veckan och nu har jag trappat ut kortisonet. Har känt mig enormt mycket tröttare sista dagarna och det kan ju vara just att kortisonet nu är borta, men bara att kämpa på och det kanske blir bättre.   Mina vita blodkroppar ...

Nyss hemkommen från jobbet.Är så tacksam för att jag har ett arbete som jag trivs med och har så härliga arbetskamrater.Finns ju många som inte trivs med det arbete de har eller med arbetskamraterna och det måste vara väldigt jobbigt. Nu smaskar ja...

   Tänk vad åren går fort.Idag fyller yngsta dottern 10år.Så här ska vi äta tacogratäng som födelsedagsbarnet önskat och sedan ska vi snaska på lördagsgodis och kika på melodifestivalen. I år har jag ingen riktig favorit (än) men kanske får under k...

Min mage mår till och från inte så bra men nu har det varit ihållande och har mest haft ont i magen sista veckorna.Äter omeprazol varje dag och försöker peta i mig sådant som ska passa magen i matväg men går "sådär". En av största orsakerna till be...